Sjukdom & hockey

Ja då var man på skolan igen då. Fast jag kommer att gå hem nu om ungefär en halvtimme eftersom jag har blivit smittad så jag har fått feber och ont i halsen. Ganska så irriterande kan jag lova. Tur att man inte har så mycket prov och sådant nu i veckan här. Jag har bara 1 så vitt jag vet. Men det ska jag nog klara ganska lätt.

Men men jag tänker faktiskt berätta lite om helgens match. Den bästa match jag gjort om jag får säga det själv. Det var en ganska tuff match som spelades upp i Kempis i Övik. Jag håller med Jessica: Slutresultatet var missledande. Vi kämpade otroligt bra och vi skulle egentligen ha fått bättre utdelning. Det skulle vara ganska så skönt om man hade snott åtmindstonde 1 poäng av serieledande MoDo. Men nu blev det tyvärr inte så. Men jag är inte sur och bitter för det. Jag blev ganska glad när jag fick se att Annie vart helt i det mörka. hon syntes inte alls. Hon som var stora stjärnan här vart helt övertäckt av alla MoDo's duktiga tjejer. Men återligen till vårat bås. Emelie som gjorde en kanonmatch och av en ren slump drar in vårat 1:a mål. Det blev tyvärr bara 2 till efter det varav Emelie slog in 2:an och Frida fipplar in den 3:e. Men sorgligt nog så hade våra motståndare för stor ledning och det hela slutade med ett resultat på 8-3. Sedan så ska väl tilläggas at MoDo's första kedja med Tina, Susanna och Emelie producerade tillsammans hela 7 av 8 mål. Detta var helt otroligt tyckte vi. Sedan inte att glömma Maria Sandström. Vilken stjärna. Hon tog 58 av 66 skott! Hur otroligt är inte det. Många av räddningarna var även riktigt snygga. Ett extra stort + till ALLA som var med den dagen. Elin som var hemma och var sjuk var det ju lite synd om så hon kan få ett litet + hon också. Jag slår vad om att hon hejjade starkt hemifrån.

Jag vet inte riktig vad jag ska skriva. Men jag är verkligen orolig. Kanske är det för att jag har gjort så många personer arga på sistonde. Jag är rädd för att det är det ända jag gör. Men jag har kännt mig lite annorlunda på senaste tiden. Jag kan inte heller sätta fingret på vad det kan vara. Jag är trött, hängig, lättretlig, jag tappar matlusten, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag trycker bort människor från mig själv. Jag börjar stänga in mig själv som i en bubbla. Jag vet inte hur länge till jag kan klara det. Jag kan inte längre prata med min mamma som jag kunde förut. Jag kan inte ens säga vad jag tycker och känner till Danne utan att vi hamnar i bråk och blir arga på varanndra. Jag håller helt enkelt på att tappa greppet om mig själv. Jag är rädd för att jag kommer bli en sur gammal kärring som sitter i mitt lilla hus med mina katter och går ut och skäller på små barn som leker ute på gatan. Jag är livrädd.

Ja vad ska man säga. Den här helgen gick inte riktigt som jag hade tänkt att den skulle gå direkt. Jag trodde det skulle bli en mysig helg med Daniel men se det var där jag gjorde det första misstaget. Först på lördagen så får jag reda på att jag ska iväg och jobba på hockey'n för första gången och innan det så har han haft match så där försvann den dagen direkt. Sedan efter det så jaa då gick det pratiskt taget bara utför. På söndagen så hade Danne åter igen 2 innebandy matcher och jag skulle iväg och titta på Olivias isshow som konståkningen hade. Det var ganska bra. Olivia var superduktig. Ja ja åter till saken. Där försvann större delen av den dagen. Sedan gjorde inte precis min far det hela så mycket bättre när han kommer fram till att han ska dra med Daniel ut och skaffa en massa skitsaker till modemet och datorn. Jobbigt som bara den. Ja och sedan efter det så var ju den dagen helt förstörd.

Nu så sitter jag här. Trött som bara den och bara längtar efter att få gå och sova och bara vara. Kanske att man lägger sig och läser lite i engelska boken. Kanske inte men ändå. Det ser kanske snyggt ut om man skriver att man ska göra det *Hihi* Sedan imorrn så ser det ut som om att man kanske blir hemma eftersom jag inte mår helt hundra i huvet och sådär men jag får se hur det blir med den saken. Känns inte så lockande att gå på skolan av någon anledning. Undra vilken det är.

Lisbeth kom över idag också för att hämta våra beställningar ur katalogen (som jag inte kommer ihåg namnet på just nu) det känns lite kul. Då får man två nya klänningar. Det tycker jag ska bli väldigt trevligt.

Nej men nu så ska jag ta och lägga mig ner och vila en stund då innan jag ska upp igen imorgon för att gå till den förbannade skolan som är så jäkla kall. Hualigen vad kall den är. Jag får feber bara av att tänka på skolan.

Varför gör de alltid så för? Mammor är ibland det värsta jag vet. Varje gång när man blir arg så säger dom " Du blir alltid så sur när du inte får som du vill." Det är väl klart som fan att ,man inte är glad när man aldrig får som man vill. Alltid så går systrarna eller pappa före. Tv´n och datorn i allrummet är förbjudet område för mig när någon annan sitter fär. Jag börjar bli rädd för att lämna mitt eget rum på dagarna. Detblir alltid bråk vilket det oftast är jag som är orsaken till. Jag tror att min familj alltid är sura på mig. Det är precis som om min närvaro irriterar dem. Jag kan för allt i världen inteförstå vad jag har gjort för fel. Jag tycker att jag behanlar de som jag behandlar alla. Sedan om det är en konstig stämning i rummet så är det ju inte mitt fel att jag blir på dåligt humör. Speciellt om man får reda på att man inte får se det enda program man egentligen vill se under veckan pga att ens mamma och storasyster ska se på någon jävla slalom! Jag blir självklart förbanad speciellt om de kommer sedan och säger att de ska behålla tv´n för sig själva hela jävla kvällen för att de ska se på något skit kärring program. Min mamma verkar som om hon har slutat bry sig om mig helt och hållet. Varför kan ingen i det här idiotiska huset någonsin fråga mig om någonting. De bara kommer på kvällarna med sina dåliga kommentarer och deras usla skämt. Ännu värre brukar det bli om inte Daniel är här. Jag förstår inte. Är jag det svarta fåret i den här familjen? Jag tror inte att jag blir kvar här länge till. Så fort Daniel skaffar sig en lägenhet "Then I´m out of here" och så är det med den saken. Jag kan knappt bärga mig. Hoppas att pappa håller vad han lovat. Att vi kan ta farmors lägenhet så småning om. Det skulle vara ganska bra det i alla fall.

Vad som gjordde kvällen ännu värre det var det att jag har kört mina träninguppgifter vilka inte var de lättaste att göra. Och nu så har jag väldigt ont i ryggen också. Det är de där dumma stolarna på skolans fel. Varför kan inte skolan satsa på lite bättre förhållanden i skolan istället för att slösa bort dem på en massa andra skitsaker. Jag tror att de skulle tjäna på det i längden faktiskt. Det skulle i allafall bli bättre för oss elever. Då skulle vi kunna förebygga ryggproblem i framtiden också. Men nej så smarta är inte skolledningen. De tycker att vi ska lägga pengarna på friluftsdagar och sånna saker som ingen ändå går på.

Nej nu ska jag väl se vad som händer resten av kvällen. Troligtvis så kommer jag att gömma mig på mitt rum så jag inte trampar någon på tårna. Det kommer jag nog att göra. Det lät som en bra idé. Och sedan om jag vill ha något ifrån köket eller sådär så får väl Danne hämta upp åt mig då. Eftersom alla i den här familjen tycker så mycket mer om honom än om mig. Man kanske slår igång en bra film också och ser på den. Låter som en Oootroligt rolig fredag kväll. Inte sant?

Helgen

Ja då satt man här igen då. Man sitter och bara väntar på få att gå hem igen. Jag tycker itne om sista lektionen på dan. Den känns så himla lång. Man vill bara fara hem och få göra helg nu när man inte har några som helst planer för hela helgen. Jag ska bara var hemma och mysa med Daniel hela helgen. Jag har längtat nästan hela veckan. Det sjuka med det hela det är det att jag vet at vi kommer att bli rastlösa. Man kommer gå och undra när amn ska ha träning under dan även fast man vet i bakhuvet att det är träningsfritt hela helgen. Får se om man kanske far upp och tittar på a-laget imorgon. Det vart ju inget ute i Holm heller. Det hade varit lite roligt ändå att åka ut dit och se hur det ser ut där Amanda bor. Men men det får bli ett senare projekt. Just nu ttänker jag bara njuta av ledigheten och bara ta det lugnt med den jag älskar. För en gångs skulle får jag spendera en hel helg utan avbrott (mer än hans innebandymatch.)

I Love This <3

*Snyft*

Jag tycker inte synd om henne längre. Hon utnyttjar det verkligen till fullo. Och mitt i allt det som hänt där står jag. Osynlig. Mina föräldrar ser mig inte. Mina syskon ser mig inte. Den ända som ser mig är Wera. Det är bara hon som ser när jag inte mår bra. Det är inte så konstigt att vi bara kommer varanndra närmare för varje dag. Hon är det ända som lyssnar riktigt känner jag. Daniel, ja han är en kategori för sig. Han är inte heller så JÄTTE duktig på att se hur jag mår en jag känner mig lite taskig också eftersom jag inte vill berätta vad det är som är fel. Men att mina föräldrar inte ser att jag mår skit det är något som sårar. Elin var inte den ända som for illa av den där händelsen. Jag kunde inte mer än att stå och se på när mig lillasyster blir brutalt nerslagen på isen.

Det hela började på matchen den 4/2 mot Östersund uppe i Härnösand. Jag, Elin, Julia och pappa ska upp dit och spela match. Vi var på bra humör. Sedan så hände det värsta jag någonsin varit med om. En spelare ur motståndarlaget vänder sig om i mittzonen efter avblåsning. Hon höjer klubban med båda händerna och bara drämmer till Elin i bakhuvet så hon faller ner på isen. Först såg jag inte mer än att det var någon som blev crosscheckad så den föll ihop. När jag sedan fick se att det var MIN LILLASYSTER då bara brann det för mig. Jag började skaka hela jag och jag såg rött. Sedan så förväntades jag att spela resterande tiden av matchen och även matchen där på. Och på hela den här tiden så är det ingen. Inte min pappa, inte min tränare, inte någon som frågade hur jag kände mig. Under hela tiden vi satt och väntade på att nästa match skulle dra igång så lämnade jag inte hennes sida.

Sedan när jag och pappa kom till sjukhuset dit Elin fick åka pga smärtor i nacken då bara brast det. Jag sprang fram till henne storgråtandes. Till och med pappa började gråta.

Men trots att allt det här hände så tycker jag inte synd om henne längre. Hon har börjat dra det här över styr. Hon ska få förmåner bara för att hon är "handikappad". Hon gör inte heller något för att göra det hela bättre. Det är väldigt illa, jag vet, men jag tycker inte att det hela är så himla stort längre. Tyvärr.

Kläder

Alla behöver vi ju kläder. Vi bär alla kläder. Men vem är att döma vad som är populärt och inte? Varför får inte alla ha dom kläder dom vill för? Vi har alla gått och "dömt ut" folk på stan för vad dom har på sig. Kanske är det för att första intrycket är väldigt viktig för oss och ofta så väljer vi de med bäst utseénde till att närma oss. Vi vill vara hippa men ändå inte visa vilka vi verkligen är. Kläderna är det som bäst visar våran personlighet. Det är ett faktum. Gillar man att vara hemma och kanske mysa hellre än att gå ut med kompisarna så bär man ofta mjukisbyxor. Är man en partypingla så går man ofta runt i moderna kläder som följer modet. Vilket mode undrar jag? Det är ingen annan som kan bestämma vad jag har på mig och ingen människa har verkligen ingen rätt att döma mig utifrån det. Det är ungefär som om man skulle dömma någon för deras frisyr eller gångsätt. Kläderna är en del av personligheten och det ska amn verkligen inte ta bort. Alla är vi unika och speciella.